Idag var det dags att göra ett nytt försök på det här med delar till min Nissan. Denna gången skulle vi träffa ägaren till Clear Corners ( LÄNK ) som jag hållit kontakt med via e-mail. Efter lite snurrande i Burbank hittade vi till slut rätt, och med en timmes marginal. Så vi satte oss på Taco Bell och käkade lunch. "Two number eight, crunchy, please!" 
Tiden flöt förbi och snart var klockan ett, då vi hade bestämt träff. Så vi gick bort till det lilla företagshotellet/ motellet. Vi satte oss ner på de två väntstolarna i det lilla väntrummet. Ut kom en glad och positiv herre vid namn Michael Mamos, ursprungligen från Grekland med en fru från Tjeckien och som nu bor i Burbank Los Angeles. (Så kan det gå!) Vi gick in till hans lilla kontor. För att få en bild av hur litet rummet var kan jag säga att jag står med ryggen mot andra väggen i rummet och tar kortet. 
Men det spelar ingen roll för han hade skitfina produkter, verkligen hög klass! Ljus både bak och fram i LED till många japanska bilar. Och ägaren var en glad och trevlig prick, han hade själv den Amerikanska varianten av min bil. Så vi satt där en bra stund och pratade. Sen tackade vi för oss och åkte vidare. Nästa ställe? Chip Foose! ( LÄNK )
Ja, så var det dags att bege sig tillbaka till det världsberömda garaget i Huntington Beach. Men denna gången hade dom inte gått på lunch, för nu var vi där klockan fyra. Vi öppnade grinden och kikade in, mot oss kommer samma tant vi köpte tröjor av förra gången. Och enligt henne så mindes hon exakt vilka vi var och hon kunde först inte tro att det gått ett år sedan vi var där. Så vi gick in i verkstan, medan alla fortfarande jobbade, och tittade på bilarna. Det var inte många bilar där, mycket hade skeppats ner till Good Guys i San Diego, dit vi ska imorgon! Men alla såg ruskigt upptagna ut. Och i mitten stog han, the man, the myth, the legend, Chip Foose. 
Vi närmade oss försiktigt Kalle och Walle som vi pratade med förra året. Men då pep dom iväg någon annanstans, och rätt vad det var stog vi nästan brevid Chip, som tittade upp. "Hi, where 'r you guys from?" 
Sen stod pappa och han och pratade om bilar en liten stund, och pappa fick viktiga tips om automatlådor.
Han ritade en vägbeskrivning till en firma i närheten på en bit papper, som vi seriöst överväger att rama in och hänga i pappas garage. Vilket på samma gång känns löjligt eftersom både han och de andra i garaget var bland de mest jordnära människor vi någonsin träffat. Jag tappade tungan helt och glömde av att fråga om det gick bra att ta kort. Men i gengäld blev det väldigt naturliga kort på pappa och Chip. Sen fick vi tag i Kalle och pratade några ord med honom. Efter att ha gått en snabb tre dagars kurs i metallbearbetning, uppskattar man hans arbete ännu mer. Innan vi var klara hos Foose kikade vi in i lackboxen och pappa fick syn på en annan TV-kändis. Lackeraren som varit med på Boyds program, han hade börjat jobba hos Chip istället. Han reste sig upp med en gång och kom fram och hälsade och snackade, väldigt trevlig kille!
Sen vi åkte vidare till automatlådetillverkaren som Chip rekommenderat och hoppades att dom inte hunnit stänga. Det första vi möttes av på parkeringen var en milt sagt rå AC Cobra. Så vi gick in och snackade lite med föreståndaren, han visade oss garaget, fyllt med kundernas bilar. En bil som stog ut ur mängden var en El Camino med en 502 cc motor med ramjet. Den startade med ett vrål, inte ett brum, ett vrål! Bilen stog och vibrerade härligt på tomgång. Efter att vi fått se på några automatlådor och han förklarat lite om deras produkter tackade vi för oss och åkte vidare. Nu var klockan mycket, så vi åkte och köpte frukost för morgondagen på Target. Sedan käkade vi middag på Mexresturangen brevid hotellet, det är ett mysigt litet ställe som funnits där i 35 år. Det var allt vi hann med idag!
Godnatt från Jimmy o Owe
För att se dagens foton i större versioner, klicka på länken nedan.
